Midsommardagen....



Har inte gjort många handtag den här Midsommar dagen.
Har bara unnat mig att........inte göra nånting.
Jag orkade inte mota bort Mr. Ångest idag.
Han har bara fått hängt med, varit där och slitit i mig åt olika håll.
Och jag har bara skitit i honom, pekat finger åt honom.
Vill bara att han ska försvinna ur mitt liv.
Men jag vet att han är där för att jag har min stora sorg att bära på.
Och den första storhelgen kom och den drabbade mig som ett slag i magen och i ansiktet samtidigt.
Har hört innan att storhelger är värst det första året.
Om Midsommar kändes så här hur ska då julen bli ?!



Något har jag faktiskt gjort dag, jag har kollat på film.
Två stycken rktigt bra filmer.
Först, mitt på dan när det regnade som bäst utanför fönstret tittade jag och Jessica på Svinalängorna :



Den var riktigt bra.
Sorgsen men tankeväckande.
Passade min sinnestämning perfekt.
Många tårar trillade ner för mina kinder i slutet av filmen.

För en stund sen avslutade jag och Ronnie en film.
"Unknown"



Den var också bra, en action rulle där man omöjlgt kunde lista ut sammanhanget och slutet.

Tänkte dra på en film till men ger upp film-tittandet för idag.

Ligger just nu i soffan och knappar på min lilla vita mini-dator samtidigt som en dokumentär om Anna Nicole Smith rullar på tv-rutan.

Jessica är ute på krogen med sina kompisar, Dennis kom precis hem efter många timmars fotboll spelande.

Så nu är nästan hela familjen är hemma.

Hoppas att du har haft en fin Midsommardag =)

Kram H.



Kommentarer
Postat av: Jannice

Vet du.., när jag pratade med en god vän till mig, om min ångest över min mammas bortgång.., så sa hon, att min känsla egentligen inte var ångest i sjuklig form..utan att jag kände av min mammas närvaro.. Låter säkert lite "flippat"..men det hjälpte mig på något vis, att orka bära på den. Min känsla var jobbig.., men anledningen till att jag kände som jag gjorde, var för att min mamma var bredvid mig..och det var det jag kände av.



Inget kan få en att må bra i en sorg.., men ibland kan man behöva lite olika vinklar att spåna i.. Kanske att inget funkar att lindra med..men det kan kanske få en att se saker på andra sätt...iaf för stunden..



Jag önskar att jag på något sätt kunde lätta bördan för dig vännen! Men jag vet ju att vi alla får bära vår tunga last själva..du..och jag..och alla andra.



Många kramar till dig Helen!

2011-06-25 @ 23:43:52
URL: http://jannicejarpe.blogspot.com
Postat av: Helen

Tack Jannice för dina fina ord ♥

ja, det kanske är så som din vän säger att ångesten är pappas närvaro.

Jag har ju inte ångest hela tiden, utan den kommer och går.

Ibland slår den till som ett knytnäveslag i magen.

Det är så fruktansvärt otäckt, har aldrig upplevt nåt liknande.

Men som du skriver så är det nog bra att vinkla det på lite olika sätt

Och om det är pappas närvaro jag känner när ångesten slår till,skulle det vara en stor tröst, för då visste jag att han är där och försöker visa det för mig.

Ja, tyvärr så får man ju bära sin tunga börda själv.

jag går undan i ett hörn ibland när ingen ser och gråter, ibland har jag skrikigt rakt ut i bilen när jag varit ensam.

Känns skönt på något vis, som om man skriker ut sin sorg och sin ångest.

Tack igen Jannice för att du tänker på mig och för dina tröstens ord ♥

Det är så skönt att skriva av sig i bloggen.

Man får ur sig "skiten" och det blir väl som nån sorts egen terapi.

Alla sätt är väl bra utom dom dåliga ;-)

Ha en fin dag och var rädd om dig !

kramar Helen ♥♥♥

2011-06-26 @ 09:55:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0