Helen´s Blogg !

Har sagt det förut och säger det igen.......
År 2011 är ett jäkla skit år !!!
Ett år som jag skulle vilja sudda ut, hoppa över, ta bort.
Men det går inte.
Det finns där, året som så många tragedier skedde.
För min egen del en personlig tragedi för en massa andra, personliga tragedier.
Tragedier som kommer hamna i historie böckerna.
Tragedin i Japan, i Norge, nu i Ryssland.
Sen så många andra saker som självklart inte kommer att stå i några historie böcker men kommer vara inristat i hjärtat på dom som är drabbade.

2011 har varit ett tufft år, ett tungt år på många olika sätt.
Har nog aldrig varit med om så många personligt jobbiga saker under ett år som nu, 2011.
Ett galet år !
Dom som vet undrar hur man orkar stå upp, hur orkar man gå vidare med ett leende på läpparna...
Jag vet ärligt talat inte.
Man ler utåt men gråter inuti.
Kanske är det så att man blir starkare av nedgångar, tragedier, sorg och smärta eller så rasar man när man minst anar det ?
Jag vet inte.
Jag vet att jag har så mycket lättare att gråta nu.
Gråter för minsta lilla som berör mitt hjärta.
Utan förvarning börjar tårarna plötsligt rinna på mina kinder.
Jag är känslig.

Inom loppet av två dagar har jag hört om 3 unga människor som gått bort av olika anledningar.
En i MS, en av en överdos, en av en hjärtinfarkt.
Alla tre lämnade efter sig nära och kära som nu har drabbats av personliga tragedier.
Deras söner/bröder/pojkvänner finns inte mer, nån man älskar rycks ifrån en på ett bryskt och hemskt sätt, helt plötsligt utan förvarning.
Samma för dom familjer som förlorade nån i flygplansolyckan igår.
Stefan Livs familj och alla dom andra familjerna som plötsligt fick ett besked att en av deras nära och kära har ryckts i från dom.
Livet är grymt!
Det är grymt när nån man älskar försvinner, när nån man älskar inte finns mer.
Alla frågor, alla tankar, all ilska, all sorg.

Jag hade aldrig upplevt riktigt ångest eller riktig sorg förrän pappa beslutade att lämna oss.
Den dagen förändrade mig, förändrade oss alla i min familj.
Jag tänker på alla dom föräldrar som aldrig fick hem sina barn från ön Utöya och på dom föräldrar som fick hem sina barn.
Många hade mixade känslor.
Dom kände både glädje över att sina egna barn överlevt men en stor sorg över dom som inte gjorde.
Och dom visste att det hade lika väl kunnat vara deras barn som låg där på stranden och aldrig mer kom hem.
Så tragiskt, så fruktansvärt, en sån tragedi skapad av en enda människa.

Känner mig tungsint idag.

Ta vara på dig och de dina ♥

♥♥Carpe Diem♥♥

Kram H.