Helen´s Blogg !

Skulle packa....
Resväskan ligger på sängen och gapar tomt.
Började lite smått men när det var dax att lägga fram begravnings kläderna tog det stopp.
Blev inget mer, orkade inte.
Lämnade bara kaoset med klädhögar i sovrummet och gick ut och satte mig på altanen.
Får ta tag i det sen, sa jag till mig själv.
Men vadå sen ?
Åker ju imorgon, måste ju packa idag.
Men skjuter på det till senare.
I vanliga fall när man packar är det oftast för att man ska iväg på något roligt.
Den här gången är det bara tungt, tomt och sorgset.
Vet precis vad jag ska ha på mig på fredag, på pappas begravning.
Den kolsvarta klänningen hänger på sin galge och kavajen likaså.
Men jag har svårt att ta ner dom, att lägga dom i väskan.
Känns som om jag gör det så blir det verkligt, att jag verkligen ska ta dom med mig och bära dom på min fars begravning.
Låter jag dom vara, hänga där på galgen så kanske den där mardrömmen som man är med i tar slut.
Man kanske vaknar och tänker :
- Phu, det var bara en dröm ! Och sen så skrattar man lättad och skakar av sig drömmen.
Men jag vet ju att det inte är så.
Spelar ingen roll om dom får hänga kvar på galgen eller om dom hamnar i resväskan.
Allt är detsamma, lika sorgset och lika verkligt.

Tack för alla fina ord som jag får via bloggen, via sms, via mail, via FB.
Även om jag inte orkat svarat så betyder det massor.
Värmer i hjärtat och långt in i själen.

Sitter nu i min solstol med datorn i knät och bara skriver ner precis så som jag känner för stunden.
Blir kanske konstigt skrivet ibland men fingrarna går nästan av sig själv på tangetntbordet och orden bara hamnar här i bloggen.
Vet knappt själv vad jag skriver.
Det är väl mitt sätt, att skriva.
Älskar att skriva.
Önskar att mia fingrar dansade fram så här lätt när jag skriver på min bok.
Jag började för ett par år sen.
La ner projektet för att jag tappade gnistan men fick upp den igen för ett tag sen.
Började skriva och tyckte att det var så kul.
Nu finner jag ingen glädje i det.
Skriver här istället.
Kanske att jag längre fram, i höst orkar ta tag i skrivandet igen.
Men just nu är det svårt att hitta glädje i nånting.

Älskar solen och det gjorde min pappa med.
Han skulle ha älskat den här påsken som han aldrig fick uppleva.
Jag hoppas att det finns sol och värme där han är nu.
Att han sitter ute på en altan fylld med blommor och njuter av dragspels musik.
Kanske spelar han själv eller så har han äran att sitta tillsammans med nån av dom stora dragspels spelararna.
Runt omkring sig har han släkt och vänner som kom dit före honom.
Dom är glada, friska, kanske spelar dom lite kort, skojar och skämtar.
Kanske har han möjlighet att kika ner på oss, hans familj ibland och lägga en tröstande hand på axeln och viska :
- Det kommer att bli bra.

För visst kommer det att bli bra.....
Frågan är bara när ?