Imorse vaknade jag och hade den där känslan av att jag ville vara nån annanstans.
Ville vara nånstans där det inte finns några problem, ingen sorg, inga sjukdomar, ingen ångest, inget ont.....bara vara nånstans där allt känns tryggt, lungt och stilla.
Skulle vilja vara en fågel.
Då kan jag flyga dit jag vill, leta efter en trygg plats utan mörker och ångest.
Bara lycka, värme och kärlek.
Men jag vet, det finns inga såna platser, bara i våra drömmar.
Har haft några bra dagar, sovit okey, skrattat, varit social i alla fall i telefon.
Men idag är den här igen...MR. Ångest !
Kommer när man minst anar, smyger sig på.
Magen värker och allt känns jobbigt, man blir orkeslös.
Försöker ringa min läkare.
Vill ha en remiss.
Bara upptaget.
Kan ju maila henne, rätt så skönt att man både kan maila och ringa.
Ska testa att ringa några gånger till, vill helst prata med henne, annars får det bli ett mail ändå.
Fasar inför urnsättningen den 9:e.
Får en stor knut i magen när jag tänker på det.
Känns som en andra begravning.
Men så det inte, säger folk till mig, är inte alls som en begravning.
Vet jag väl, men för mig känns det så......som en andra begravning.
Ett sista farväl.
Pappa ska ner i vigd jord och jag hoppas att han får lugn och ro sen.
Önskar att han kunde komma tillbaka en liten stund och bara förklara varför ?!
men jag vet att vi aldrig kommer få det svaret.
Den frågan kommer man bära med sig hela livet,
och det känns tungt, riktigt tungt.
DU SAKNAS MIG !!!
Jag har alltid varit "duktig" på att utåt sett se glad ut.
Håller god min och ser ut som världens lyckligaste...
Kan skratta med munnen och glittra med ögonen fast jag inom mig mår så dåligt och är så sorgsen och tom.
Man sätter upp en fasad, livrädd att nån ska ta sig igenom den.
Men det är kanske dax att låta någon göra det, ha sönder fasaden, låta den spricka.
Frågan är hur man själv mår då om det händer ?
Mår man bättre ?
Eller rasar man ihop som ett korthus ?
Har bestämt mig för att ta reda på det.
Ha det bäst och en bra dag !
Kram H.
